Livet som senior….

….. tisdag – seniorrabatt i stadens mataffärer!

Och det blir jag uppmärksammad på så fort jag drar upp rullgardinen – grannen mittöver redan på väg med två pappåsar under armen med siktet inställt på veckans matinköp.

Jag som inte är fullt lika snabb i vändningarna på morgonen, får ändå ett visst stresspåslag att skynda mig – precis som varorna eller erbjudandet skulle ta slut!

Nåväl, skyndar och skyndar men jag är ändå på väg ganska snabbt, parkeringen nästan full redan, inte en enda Lexus så långt ögat når, Volvo, Kia, Wolksvagen ofta modeller som är lite höga – lätt att komma i och ur, hur bra som helst när höften värker!

Så är det ju det här med påsarna, vagnen…. och scannern…. allt på plats rätt om det tar lite tid, alla seniorer i hela stan har nu vaknat och också insett att det är tisdag.

I pandemitider rekommenderades det att handla själv, det är över och tas igen – alla ska med!

Inte konstigt det blir lite trångt när scannrar ska plockas ut, vagnar, rullatorer och kryckor, allt ska med, tur de inte förväxlas i trängseln – hur skulle det se ut om någon förväxlar sin krycka med en rullator.

Nåväl…. allt löper på i sedvanlig seniorrabattkaos. Jag är äntligen inne i butik med vagn, scanner och papperskassar – inte nya så klart, men de håller ett tag till.

Känns inte som en enda har nått kassan och därmed handlat klart, Nädå…… trängsel precis som vanligt och då på vissa strategiska platser – mejeri, charkuteri, frukt & grönt – bananer och färs måste gå åt som smör i solsken, har nog en fundering på vad det kan bero på men det håller jag på.

Nu har jag ju lärt mig vart man ska gå för att få ner stressnivån – tacohyllan – där är det lungt och stilla, kanske det är därför vi skulle kunna ha tacomys i detta hemmet varje kväll hur länge som helst – skojar bara, gillar inte ens tacos, men vad gör man inte för att samla sig inför slutfasen, betalningen!

Köerna ringlar sig långa vid kassorna, säkert den enda dagen i veckan som alla kassor är öppna, tur det för kassörskorna ska ju också ha jobb.

Sen är det ju det här med att man kan betala sina varor själv – så genialiskt om du frågar mig, men det är inte så lätt att få till alla moment – scanner som ska placeras rätt, kort som ska dras – helst då inte något gammalt patientkort som råkat ligga kvar i plånboken.

Så har jag då handlat för denna gång – kanske skulle man lyxa till det med en korv till lunch…. för lunchtid har det redan blivit!

Tack alla ni fina som har det jobbet – hjälpaallasomintekansjälva….. ni har ofta en ängels tålamod.

Tur man är en senior som orkar och kan själv… än så länge är väl bäst att tillägga, tacksam för det ska ni veta, hoppas ni läst min lilla betraktelse med samma glimt i ögat som jag haft när jag skrivit!

Ta väl hand om dig!